Vår och uppdateringsdags!

Hej alla som läser på min blogg!

Det är ju verkligen på tiden att jag uppdaterar och berättar hur det går i denna "försöker-att-bli-friskare"-berättelse.

Det är så mycket som har hänt sedan sist. Det är mycket som får mig att ifrågasätta hypo2-diagnosen. Åtminstone i mitt fall.
Låt mig förklara.

För det första så har en närstående till mig gått bort. Hon kallade sig själv för Hormonella på hypo2-forumet där hon var väldigt aktiv för många år sedan. Några av er som läser kanske har varit i kontakt med henne? Hon var övertygad om att hon hade hypo2 och läste på hur mycket som helst. Det var hon som introducerade det för mig och var även med mig till den läkare som ställde min diagnos. Jag följde läkarens ordinationer och tog det hela väldigt långsamt. Hon däremot hade bråttom och testade än det ena än det andra. Hon hade inte tålamod att trappa upp doserna långsamt utan körde på snabbt och fick över-symtom istället. Så i ärlighetens namn så gav hon väl inte medicineringen en ärlig chans. Hur som helst så gav hon upp efter ca 1 år. Då hade jag precis provat levaxin, hydrokortison och T3 och var på väg att byta till Adrecomp och Nature-Throid. Efter ett antal år av kämpande och letande efter bättre hälsa så fick hon till slut ett antal diagnoser. Kroniskt trötthetsyndrom, fibromyalgi och återkommande depressioner bl.a. Hon fick antidepressiva som hjälpte, men hon nöjde sig inte. Hon bytte ut dem mot naturliga antidepressiva, trots läkarens tydliga avrådan. Hon kämpade på ett tag till men kunde till slut inte stå ut med sitt liv. Hon bestämde sig för att avsluta det. Hastigt. Med hjälp av ett rep. En chock för oss alla som stod henne nära. Detta drog undan mattan under mina fötter och jag föll hårt, rakt in i ångestattacker.

Jag har aldrig tidigare haft ångestattacker vad jag minns. Det var skrämmande och fruktansvärt. Hela min världsbild rubbades. Om hon av alla kunde göra detta, vad kan man då lita på här i världen? Jag fick mer långvarig ångest och till slut stod jag inte ut. Jag frågade min läkare på vårdcentralen om det fanns någon medicin jag kunde få. Jag fick prova ett SNRI-preparat. Hon valde det pga att tidigare försök med SSRI inte hade gett någon effekt. Jag är så tacksam för det. Plötsligt började livet komma tillbaka, det var så det kändes. Jag kunde tänka klart. Jag började få ork på ett helt annat sätt. Jag började bli som min omgivning, mer "normal". Det var så fantastiskt! Jag fick ork att ta tag i allt möjligt i mitt liv som bara fått stå på paus under många år. Jag upplevde liknande med Hydrokortisonet, men det här var ändå på ett annat sätt. Mer normal ork. Med hydrokortisonet blev jag lite speedad. Trött i huvudet, men med massor av energi i kroppen. Äntligen började jag och min familj att känna igen mig igen. Det var som att jag långsamt kom tillbaka till mitt rätta jag.

Efter ca 1 års behandling mådde jag verkligen mycket bättre. Det kändes som jag var "halvägs till helt frisk". Eftersom vi ville ha ett barn till så beslutade vi att jag skulle trappa ut medicinen, för så pass mycket ork hade jag ändå att vi med nöd och näppe skulle klara av ett barn till. Så kändes det. Men att trappa ut den här medicinen alltså. Käre tid. Det gick ganska bra under nedtrappningsperioden. Men jag var som bakfull i över en vecka när jag väl satte ut medicinen helt. Ångesten smög sig tillbaka och efter ett tag kändes det som att jag stod på samma ruta som innan jag började med medicinen. Hua, längtar tills amninsperiod och annat är över så jag kan börja med medicinen igen! Jag står ut, men det är kämpigt vill jag lova.

Så vad är det då som gör att jag ifrågasätter hypo2-diagnosen?

Under den här perioden har jag insett ett och annat. Dels att jag blev hjälpt av den medicin jag fick utifrån Hypo2-diagnosen, men jag har inte blivit frisk. Jag kände mycket större skillnad med hydrokortison, men det mår man inte bra av att ta hela livet. När jag fick SNRI-preparat så märkte jag så mycket större skillnad på mitt mående på bara ett år! Och när man läser på lite så ser man ett starkt samband mellan stress och noradrenalin. Det kan alltså vara så att det är den här hjälpen jag behöver? När jag "utvärderar" mitt liv så ser jag klarare för varje dag hur mycket stress jag varit utsatt för. Framför allt i min familj, men även senare har jag utsatt mig för stress eftersom det har varit normaltillståndet i familjen. En sådan långvarig stress sätter sig både i psyket och i fysiken. SSRI-preparat hjälper inte vid stress, SNRI kan göra det. Jag inser att det är stor skillnad i den behandling man behöver om man "endast" har utmattningssyndrom eller om man har utmattningsdepression. Skulle vara skönt om läkare inser att man inte alltid är deprimerad när man är utmattad.

Dels har jag funderat över "Hormonella". Hon led av långvariga och återkommande depressioner. Visst, hypo2 kanske är orsak till det. Men jag vet att även hon varit utsatt för långvarig stress och var deprimerad redan som barn och blev sjukskriven för utmattningsdepression för nästan 15 år sedan. De antidepressiva medicinerna hjälpte henne. Men när hon slutade med dem föll hon ner i avgrunden. Hon orkade inte ta sig upp. Kanske var grunden till hennes månde något annat än hypo2?

Dels har jag funderat lite över min egen blogg och andras bloggar som rekommenderas och länkas från hypo2-sidan. Nu är det visserligen ett tag sedan jag läste de andras bloggar, men jag har fått uppfattningen att ingen av de andra blivit helt hjälpt av hypo2-mediciner. De har fortsatt söka på alla möjliga håll med olika typ av kost, vitamintillskott och annat. Om hypo2 är svaret på ditt mående, borde då inte medicinen vara den som hjälper och gör dig frisk?

En läkare jag träffade på vårdcentralen undrade över mina sköldkörtel-mediciner. När jag förklarade så var hennes kommentar att alla mår bättre av lite sköldkörtelhormon. Hon kunde skriva ut en svag dos om jag ville, men se upp med hydrokortisonet! Det har också legat i bakhuvudet. Alla mår bättre av lite sköldkörtelhormon. Men man behöver hitta grundproblemet för att kunna bli frisk.

Med detta säger jag inte att diagnosen hypo2 inte existerar. Men jag ifrågasätter den och om det är någon som blivit hjälpt av enbart mediciner för hypo2 så får ni gärna kommentera här. Det vore ju fantastiskt om det var så! Jag säger inte heller att allt inom den "vanliga" vården fungerar. Tvärt om, jag vet att det inte gör det. Man tar inte patienters symtom på allvar. Man utreder inte ordentligt. När man inte hittar något på provsvaren så säger man ofta: "Vi har inte hittat något så du kan gå hem. Hör av dig om det blir värre". Efter sjuttioelfte gången man hör av sig så orkar man faktiskt inte få det svaret för sjuttiotolfte gången så då slutar man höra av sig. Hade jag fått en läkare som behandlat mig rätt när jag blev "utbränd" och inte utsatt mig för den stress hon gjorde så hade jag antagligen fått SNRI-preparat mycket tidigare och troligen sluppit 8 års sjukskrivning!! Vården fungerar inte, men det gör inte alltid alternativvården heller.

Om du som läser söker och funderar på om hypo2-medicinerna kan hjälpa dig så skulle jag ändå säga att det är väl värt att testa. Fungerar det inte så kan du bocka av det och söka vidare. Om det fungerar så är det ju fantastiskt. Om det ger lite ork att orka gå vidare i andra vårdkontakter, och annat som man inte orkar när man är så vansinnigt trött, så är väl det också fantastiskt! Som läkaren sa till mig, alla mår bra av lite sköldkörtelmedicin. Stå på dig och sök vidare och försök hitta den sanna orsaken till ditt mående, oavsett vad det är. Det är ALLTID för tidigt att ge upp!

Detta var mina tankar och funderingar denna gång. Jag orkar inte ens fylla i mina symtomlistor för jag mår så mycket sämre utan SNRI-preparat så det återkommer jag med när jag kunnat börja med det igen.

Så länge önskar jag er allt gott i er kamp mot ett friskare liv!