Kort bakgrund och sjukdomshistoria

Har så länge jag kan minnas varit trött men har snarare tänkt "hur orkar de, vad duktiga de är, är det jag som är lat?" istället för att förstå att jag varit sjuk. Under högstadiet sökte jag läkare för trötthet och halsinfektionerna återkom stup i kvarten. Jag har alltid kämpat på för att orka, men när jag slutat gymnasiet så funderade jag allvarligt på vad det var för fel på mig. Det kan ju inte vara så att man måste hinka i sig kaffe eller ta amfetamin för att orka? Så jag var helt öppen för alla de förslag man alltid hört:
- träna rätt och lagom
- äta rätt och lagom
- sova rätt och lagom
- organisera upp sitt liv
- terapi
- prioritera dig själv
- bli duktig!

Jag tränade mer eller mindre i perioder och åt bra och lagom för att orka med dagen och träningen (men hade fortfarande hull på kroppen som inte försvann). Sömnen blev det sådär med. Jag försökte sova lagom under veckorna, men när helgen eller loven kom så föll jag snabbt in i att sova 12h per dygn. Jag blev otäckt organiserad och kunde hålla tusen bollar i luften i perioder. Terapin kändes bra i början, men min uppväxt är verkligen inte så extrem och till slut kändes allt uttömt, men tröttheten bestod ändå. Stressen började smyga sig på och jag blev en "duktig flicka" och började prioritera mig själv. Inget hjälpte.

Jag kämpade på med en deltidstjänst och var helt slut när jag kom hem. Till sist blev jag "utbränd" och sjukskriven. Min läkare gav mig diagnosen "Utmattningsdepression" och propsade på att jag skulle ta antidepressiva (vilket jag till sist gjorde, utan positivt resultat).

Jag bytte läkare och då började alla utredningar och jag fick prova olika mediciner. Men inga prover visade något konkret och medicinerna gav ingen positiv verkan. I samma veva fick jag tips om att hypotyreos inte alltid syns i blodprover, så det kan vara där felet ligger ändå. Jag var tveksam först, men började bli desperat. Jag sökte information på nätet, tog prover via Scandlab och sökte mig till en läkare som de rekomenderade.

Nu har jag alltså fått diagnosen "Hypotyreos typ 2" och jag känner mig hoppfull! Ibland tvivlar jag på allt, men så länge den "vanliga" vården inte kan erbjuda något bättre alternativ när det gäller diagnos och vård så kör jag på. Det kan ju knappast bli värre!