Mänskligt värde

Jag satt och pratade med en bekant härom dagen. En tjej på väg in i vuxenlivet. Hon frågade om min sjukskrivning och såg fundersam ut när jag förklarade hur jag upplever min trötthet. Att jag är glad om jag orkar göra något och hur mycket jag värdesätter att min man kommer hem och äter lunch med mig de dagar jag inte orkar vara social med någon annan. "Men känns inte det jobbigt", frågade hon. "Det är ju när man har gjort något som man liksom känner sig nöjd med sig själv". Hon ställde frågan utifrån en nyfikenhet och inte som ett statement eller med någon dömmande attityd. Men visst satte hon fingret på spiket? Visst är det känslan av att ha åstadkommit något som gör att jag blir frustrerand över min trötthet?

Jag fann mig själv att förklara något jag alltid vetat men tidigare inte förstått. Att människan är värdefull endast genom att finnas till.

"När man inte orkar göra något och är oförmögen att klara saker måste man hitta ett värde i sig själv som inte grundar sig i vad man gör." Hon såg ut som ett frågetecken. "Jag tror att de flesta människor någon gång i livet kommer att vara så där trötta att man inte orkar göra någonting. Tänk dig själv att du får en riktig influensa i några dagar. Du är helt utslagen och orkar inte göra någonting. Ska man då gräva ner sig och tycka att man är värdelös för att man inte orkar göra något under några dagar. Det håller ju inte." "Nej det är klart", sa hon men såg fortfarande fundersam ut.

"Tänk dig hur föräldrar tittar på sitt nyfödda barn. De är stolta och älskar sitt barn otroligt mycket. Men vad har barnet egentligen gjort för att förtjäna denna kärlek? När man tänker efter. Först har barnet orsakat att mamman har mått illa, sedan har det sparkat och orsakat smärta, och pga graviditeten kanske föräldrarna har blivit osams ibland, och förlossningen ska vi inte ens prata om!" Hon brast i skratt och jag såg på henne att hon förstod. Ett barn älskas helt enkelt för att det finns till och kan inte förtjäna föräldrarnas kärlek. Innerst inne är jag fortfarande ett barn som inte kan förtjäna någons kärlek. Men jag är värdefull ändå, helt enkelt för att jag finns till. Och visst är det skönt de gånger man får en kick av att man gjort något bra :) Men kanske inte något att bygga livet på? För vad ska man då leva av när man får influensa ;)